Slutar skriva
Del 35
-Jo hej det är Daniella, jag söker "Linnea Bengtsson"
-Ett ögonblick, svarade en mörk röst.
I nästa sekund så svarade Linnea.
-A hallå ?
-Hej det är Daniella, Amanda Bengtssons dotter.
Det blev tyst en stund.
-Hur är det med Amanda ? Viskade Linnea.
-Vet du inte ?
-Vet vadå ?
-Hon dog för flera månader sen..
-Va ?!
-Ja, och nu har min pappa också dött och jag vet inte vad jag ska bo.
-Men din pappa lämnade ju er ? Kom han tillbaks.
-När mamma tog så tog jag kontakt med han.
-Aha okej.. Men du kan få bo här, fast jag bor på Gotland och du bor väl fortfarande kvar i Göteborg ?
-Ja vad bra! Em.. A det gör jag.
-Men jag kan komma och hämta dig i Göteborg imorgon, blir det bra ?
-A det blir jätte bra, sa jag och log för mig själv. Du förresten har du några barn ?
-Nej.
-Okej, men varför har jag bara träffat dig när jag var liten ?
-För det hände en sak men det kan vi ta när vi träffas.
-A okej, men då ses vi imorn då!
-Ja det gör vi! Ser fram emot det!
Sen sa vi hejdå och la på.
Klockan hade blivit mycket och jag la mig i min säng och försökte somna, men det gick inte. Vad skulle jag säga till David och Markus ? Hejdå nu flyttar jag, nej! Åh vad svårt det ska va!
Del 36 ? Vill ha fler kommentarer annars vet jag inte om jag forsätter skriva.
Del 34
Jag satt bara där på min säng och stirrade in i väggen. Jag hade inte ätit på flera dagar, hade ingen matlust alls. Det här måste få ett slut, tänkte jag. Jag kan inte sitta här och bara stirra in i väggen.
Jag ställde mig upp och kände hur min mage kurrade. Jag gick till köket och gjorde ordning en macka med ost och skinka på, även fast jag inte hade någon matlust så försökte jag äta iallafall. Det gick, jag lyckades få i mig halva mackan iallafall. Jag gick in i mammas gamla sovrum, där såg allt ut som vanligt. Jag öppnade en låda och där låg ett foto album. Jag satt mig ner på golvet och började titta egenom fotona. Där var jag som bebis och mamma. Men där var en tjej som såg ut att va några år mindre än mamma. Jag hade aldrig sett tjejen förut, jag tittade noga på bilden och såg att mamma och hon var väldigt lika. Jag vände på fotot, där stog det "Syster,jag och lilla Daniella" Va ? Var det mammas syster ? Har jag en moster ? Men varför har mamma aldrig sagt nåt och varför har jag bara träffat henne när jag var liten ? Jag satt och funderade en stund tills jag bläddrade vidare. Ännu en bild på min så kallade moster. Jag vände på fotot och där stog det "Linnea" Min moster heter alltså Linnea. Alltså måste hon heta "Linnea Bengtsson" Jag satt på datan och gick in på eniro. "Linna Bengtsson" Sökte jag på. Det kom upp ett förslag. Det stog att hon bodde på Gotland, jag som bor i Göteborg. Det tar väl antagligen jätte långt tid att åka dit. Det stog också ett telefon nummer. Jag tänkte först om jag skulle ringa eller inte, tillslut ringde jag.
Det gick signaler fram och tillslut hör jag en mörk röst som svarar.
Vem är det som svarar i telefon egentligen ? Och varför hade Danni bara träffat sin "moster" när hon var liten ? Kommentera så får du veta! Minst 5 kommentarer!
-
Del 33
Dannis perspektiv:
Jag och Markus hade suttit på golvet i flera timmar, och jag bara grät och slutade aldrig. Dom hade ringt för en timme sen och sagt att pappa hade dött.. Jag kunde knappt fatta att det var sant. Jag hade förlorat båda mina föräldrar, vad skulle hända nu ? Inget skulle nånsin bli bra, jag kommer bara sitta och gråta i flera månader. Jag fick aldrig ens chansen att säga hejdå, han bara försvan och så var han borta helt plötsligt.
-Jag ska nog gå hem nu, säger jag med gråt i rösten.
-Jag kan skjutsa dig om du vill ? Säger Markus försiktigt.
-Nej, jag går hem.
-Men det är ju jätte långt att gå, jag kan skjutsa dig på min moppe.
-A okej då.
Markus skjutsade mig ända hem. Sen kramade han om mig och gav mig en kyss. Jag besvarade den.. Såklart.
-Jag lovar allt kommer ordna sig! Säger Markus.
-Nej jag vet inte.. Men jag ska gå in nu. Tack för skjutsen iaf!
-Ingen orsak, säger Markus och ger mig ett leende.
Sen åker han iväg och jag låser upp dörren och går in.
Davids perspektiv:
Det ända jag tänkte på vad Danni, jag saknade henne oerhört mycket. Ändå var det bara någrra timmar sen vi träffades. Jag trodde vi hade det perfekt, men nej.. Jag satt mig vid datan och loggade in på facebook. Jag kollade chatten om det var någon rolig inne. Plötsligt loggade Danni in. "Hej, förlåt! Du vet hur mycket jag älskar dig! Hoppas det är lugnt" Jag tittade på meddelandet innan jag tryckte på skicka, efter en stund fick jag svar. "David jag orkar verkligen inte nu.." "Har det hänt nåt ?" Skrev jag. "Ja.. Pappa har dött.. :'(" "Va?! Jag finns alltid det ska du veta!" "Tack.. Men jag känner inte för att snacka just nu, ska lägga mig ner och gråta.." "Vill du att jag ska komma över ?" "Nej, inte just nu"
Del 34 ? Btw har ni nå tips om vad som kan hända ? Har typ slut på ideer, kommentera om ni har nå tips eller om ni vill ha del 34! ;)
Svar på tal
varför härmar du namnet "fanny" exakt som fias novell?
Svar: Jag härmar inte alls Fias novell, men ibland läser jag hennes novell innan och då råkar jag skriva "Fanny" ist för "Danni" Men det ska alltså va "Danni"
Del 32
Dannis perspektiv:
Det knackade på dörren och jag ställde mig upp för att gå och öppna. Jag öppnade dörren och där stog David. Jag fick en klump i magen.
-Hej! Säger David med ett leende.
-Hej, vad gör du här ?
-Undra bara om du ville träffas eller nåt ?
Just då kommer Markus bakom mig.
-Vad fan gör han här ?! Säger David och blir irriterad.
-Han ville träffa mig så jag träffade han.
-Vadå så du bara förlåter han nu ?
-Men åhh David du fattar inte! Säger jag.
-Men jo jag fattar visst, du gillar Markus ellerhur ? Eller juste du har gillat han från första början ellerhur ? Erkänn!
-Neej..
-Aha jag som trodde det var vi igen ? Säger Markus. Jag trodde du gillade mig ?
-Det gör jag också.. Jag gillar båda er. Förlåt, men jag kan inte rå för mina känslor.
-Men om du gillar Markus så varför gör du inte slut med mig ? Eller du kanske vill såra mig ännu mer ? Säger David.
-Men vadå ännu mer ?! Vad fan snackar du om ? Tror du att jag har det enkelt just nu ?! Du vet fan inte hur det är!
-Gå inte och tyck så synd om dig själv, det är inte ett dugg synd om dig! Skrek David surt sen smällde han igen dörren rakt upp i ansiktet på mig. Tårarna forsade ner från min kind.
Markus perspektiv:
Jag visste inte vad jag skulle göra, Där satt Danni på golvet och stor grät och jag bara stog där som en idiot.
Jag satt mig ner på golvet brevid Danni och kramade om henne. Hon forsatte gråta, och jag var ju inte direkt bäst på att trösta. Hon slutade gråta och lutade sitt huvud mot min axel. Vi satt där på golvet i flera timmar utan att säga nånting.
Davids perspektiv:
Åh! Jag hatade Danni men ändå inte! Hur kunde hon göra sådär ? Hur ska jag nånsin kunna förlåta henne ?! Jag älskade Danni, det gjorde jag verkligen.. Jag önska Markus bara kunde försvinna. Åh allt är Patricias fel. Det var hon som bjöd med Danni på den där festen och då träffades dom, Danni och Markus. Innan det var allt perfekt.
Vem kommer Danni välja och kommer David nånsin kunna förlåta henne ? Kommentera så får ni veta det i nästa del ;)
Svar på tal
kan du skriva lite lättare? Typ när nån pratar använde man -
ex:
-Hej
-vad gör du?
Svar: Men man kan ju också skriva t.ex "Hej, vad gör du ?" Som jag gör. Jag tkr det är mkt lättare!
Del 31
"Förlåt.." Jag kollade noga på sms:et, vad skulle jag svara egentligen ? Det är lugnt eller hur fan kunde du ? Nej känns för åh jag vet inte. Jag känner mig oerhört dum, jag har sårat både David och Markus. Det skulle vart bättre om jag hade tackat ja till det andra gymnasiet med musik inrikning, då hade allt det här aldrig hänt. Det känns som det är mitt fel allt. Att mamma dog, att pappa fick cancer, det här med David och Markus.. Jag gick ut för att gå en promenad, ville bara glömma allt och tänka på annat. Men det gick inte. Tillslut kom jag fram till en bro, under bron fanns det ett hav. Jag kände igen mig, det var hit Markus tog mig en kväll. Jag stog på kanten till bron och tittade ner mot det djupa havet. Det var säkert iskallt och man skulle dö direkt om man hoppade ner där härifrån. Jag funderade på vad alla skulla säga om jag plötsligt försvan ? Skulle nån ens bry sig.. ? Ja David, Pappa och Markus.. Jag kände hur någon greppade tag i mig, han satt sina händer runt min midja. "Är du galen ? Tänkte du hoppa ?!" Jag hör en röst som låter som Markus. Jag vänder mig snabbt om. "Nej.. Kom du ihåg Markus när vi var här, bara du och jag ?" "Hur skulle jag nånsin kunna glömma!" Jag gav han ett leende. "Du.. Förlåt förresten, för att jag kysste dig" Jag tittade på Markus och gav han en lång kyss, självklart besvarade han den.
Vet att delen blev väldigt kort, men kommentera om ni vill ha en till del!
Del 30
Dannis perspektiv:
Jag satt i Markus säng och stirrade in i väggen, så hade jag suttit tyst i en evighet nu. "Hur mår du egentligen ?" Frågar Markus tillslut. Jag vände mig om mot Markus. "Jag mår skit dåligt" Sen vände jag mig mot väggen igen. "Du är väl inte sur på mig ?" "Nej" "Men snälla sluta stirra in i väggen, kan vi prata eller ?" "Vi pratar ju" "Men seriöst Danni ?" "Jaja" Jag slutade stirra in i väggen och vände mig mot Markus igen. "Men hallå, sluta va sur på mig" "Men jag har ju sagt att jag inte är sur!" Säger jag och blir nästan sur. "Jag märker att du är det, jag vet att jag gjorde fel. Förlåt, jag har sårat dig så jävla mkt. Snälla kan du förlåta mig ?" "Jag har sårat dig också, det är ingen ide att vi ens försöker Markus.. Det kommer aldrig bli vi igen" Markus blev genast besviken. "Varför ?" "Men vi har ju sårat varan så jävla mycket, och jag är ju tsm med David" "Så du har verkligen inte känslor för mig ?" Jag visste inte vad jag skulle säga, jag var tyst en stund. "Danni hallå ?" "Men vad fan vill du att jag ska säga egentligen ? Det skulle aldrig funka mellan oss" "Vi kan väl försöka iallafall ?" "Jag skulle egentligen till David, jag måste gå nu" "Vänta!" Markus ryckte tag i min arm just när jag tänkte ställa mig upp. Han gav mig en kyss, jag ryckte mig undan. "Nej Markus jag vill inte" Han försökte kyssa mig igen. "Men förstår du inte ? Jag vill inte!" Den här gången lyssnade Markus på vad jag sa, jag ställde mig upp och sprang ända hem till David. Jag knackde på Davids dörr. Men ingen öppnade, jag knackade igen och igen. Tillslut öpppnade David.
Davids perspektiv:
Där stog Danni utanför min dörr rakt framför mig. Hennes hår var alldeles rufsigt och hennes ansikte var täckt med smink. Hon såg ut som en.. Fjortis. "Var fan har du varit ?! Fattar du vad orolig jag varit ?!" Då började hon gråta. "Förlåt David" Jag förstog ingenting. Jag kramade om Danni och sa försiktigt "Var har du varit ?" "Hos Markus" jag förstog redan att något hade hänt. Jag slutade krama henne och gick ett steg bakåt. "Inget har hänt, eller jo men asså jag har inte gjort något det var han" "Men kom in så pratar vi istället" Vi gick in till Davids rum, vi var ensamma hemma. Vi satt oss i hans soffa. "Jo, asså han kysste mig. Men jag ville inte, jag ryckte mig undan. Jag lovar att inget mer hände!" "Kysste han dig fast du inte ville ?!" "Ja, asså åhh förlåt jag hatar allt just nu och jag orkar inte mer" En tår fall ner på Dannis kind. "Det var ju inte ditt fel" Sa jag och log. "Nej men asså förlåt att jag gick hem till han, jag skulle ju till dig. Men sen mötte jag Markus på vägen och då följde jag med han hem, förlåt" "Det är lugnt" Jag hållde om Danni och vi strulade.
Hade Danni känslor för Markus ? Det får ni veta om ni kommenterar! ;)
Svar på tal
vadå fannys perspektiv?
Svar: Oj haha! Skrev fel namn, läser nämligen en annan berättelse där tjejen heter "Fanny" Haha knas. Puss!
del 29
Dannis perspektiv:
Med andan i halsen springer jag fortfare och fortfare till sjukhuset, pappa hade ringt för nån minut sen och sa att han hade svimmat och ambulansen kom och körde han till sjukhuset. Jag grät och sprang samtidigt, jag torkade bort tårarna hela tiden. Jag forsätter springa när jag kommit in, tills en sköterska säger åt mig att man inte får springa här på sjukhuset. Jag slutar springa och börjar gå snabbt ist. Jag går till recepsionen och säger min pappas namn och frågar vilket rum han ligger i. "Rum 9" Svarade en doktor. Jag letar efter rum 9 och efter en stund hittar jag det. Jag knackar på försiktigt sen går jag in. Där ligger pappa på sängen med en filt över sig.
"Pappa, jag blev så orolig!" Jag går fram till pappa och kramar om han hårt. "Vad hände egentligen ?" Frågar jag. "Jag vet inte vad som hände, jag tror jag svimmade lr nåt" "Förlåt att jag inte var hemma" "Gumman, du kunde inte vetat att det skulle hända, skyll inte allt på dig själv"
Juste fan nu kom jag på att jag hade glömt min mobil hos David, jag hade vart där innan. Jag hade berättat allt som hade hänt för han, jag grät en hel del. Tillsist när jag hade slutat gråta, för David hade fått mig på bättre humör så ringde pappa. Är det meningen att livet ska va såhär ?! Om det nu finns en gud var fan är han när man behöver han! Det finns inga ord för hur jag känner just nu..
Jag stannade hos pappa i flera timmar, tills det började bli kväll och pappa sa att jag skulle gå hem. Först hade jag vägrat, men sen drog jag mig hemmåt. Jag ringde David med pappas mobil och sa att jag skulle komma om en stund. Han verkade inte så glad.
Davids perspektiv:
Jag kanske inte var på bästa humör när jag snackade med Danni i telefon, men hon sa att hon skulle komma om en stund för en halv timme sen. Om hon inte ville komma eller nåt så borde hon ha hört av sig, det låter inte likt henne. Eller så kanske det har hänt nåt, nej eller jo tänk om.. Jag tar och ringer henne, signaler går men jag får inget svar. Omg tänk om det verkligen hänt nåt?! Nej nu får jag sluta tönta mig, hon kommer säkert när som helst nu. Jag väntade en timme till, men Danni syndes inte till nånstans. Jag går uppför trappan och till köket för att ta nåt att äta, och där ser jag Dannis mobil ligga. Helvetes jävla skit, hon hade glömt den här! För när jag nu tänker på det så tror jag hon ringde med sin pappas mobil. Det hade inte hänt Danni nåt, hon sitter säkert hemma och skiter i mig just nu.
Eller hade det hänt Danni nåt..? Del 30 ? Kommentera!
del 28
Skoldagen är slut och jag är påväg hem, plötsligt hoppar jag till av att min mobil ringer. Jag kollar på displayen det är pappa.
-Hallå, har det hänt nåt ? Jag kommer direkt!
Pappa lät konstig i telefon, han sa att jag skulle komma hem nu. Jag hoppas att inte nåt är fel, jag vet inte vad jag skulle göra om det hade hänt nåt med pappa. Efter det här med mamma så orkar jag seriöst inte mer.. Jag springer den sista biten och tillslut är jag hemma, jag öppnar dörren och tar av mig skorna.
-Nu är jag hemma!
-Vad bra att du kom så snabbt, säger pappa som sitter på en stol vid köksbordet. Sätt dig, vi måste prata.
Jag sätter mig på en stol mittemot pappa.
-Pappa, har det hänt nåt ? Du lät konstig i telefon.
-Ja, det har hänt nåt.. Säger pappa. Jag ser på han att han nästan gråter.
Jag blir sjukt orolig.
-Pappa berätta vad ere som har hänt ?!
-Du vet hur mycket jag älskar dig, säger pappa.
Jag försöker att inte gråta, nu vet jag att han kommer berätta nånting allvarligt.
-Men pappa sluta! Berätta nu snälla!
-Jo, det är så att jag var hos läkarn idag.. Och det är så att jag har fått cancer.
-Va nej?! Menar du allvar, det kan inte va sant!
Tårarna rinner ner, jag låter dom rinna.
Pappa kramar om mig.
-Allt kommer ordna sig gumman.
-Pappa om du dör då vet jag inte vad jag gör..
-Om det händer mig nåt, lova mig då att du inte gör nåt dumt. Lev ditt liv, jag vet att det är svårt just nu. Men det kommer bli bättre.
Jag kan inte tro på nåt av vad han säger, det kommer inte bli bra. Tänk om han dör ?!
-Pappa jag klarar inte det här utan dig!
-Vad som än händer så kommer jag alltid finnas med dig, det lovar jag!
Nu forsar tårarna ner, pappa tröstar mig.
Del 29 ?
del 27
Där ser jag David stå borta vid sitt skåp, han har sina blåa chinos som han hade första gången vi träffades. Jag kommer ihåg det, första gången vi träffades alltså. Det var så sjukt pinsamt!
David har rejält mkt vax i håret idag, han är sååå snygg! David ser mig och kommer emot mig.
-Hej! Han ger mig en varm kram.
-Hej, säger jag och ler.
Markus står några meter ifrån, han kollar och ser besviken ut. Den där minen som han ofta gör. Jag skiter i han, han sårade mig. Men egentligen har jag sårat han också utan att jag tänkt på det.
-Jag måste dra, ska till tandläkarn.
-Haha okej, säger jag.
Jag ger David en kyss och sen drar han. Markus kommer fram till mig.
-Asså du det var verkligen inte meningen att såra dig..!
Jag svarar inte utan försöker ignorera han.
-Men du! Hallå svara! Förlåt.
-Jag skiter i vad du gör, det är ditt liv! Säger jag med ett falskt leende.
-Så du skiter i vad jag än gör ?
-Kan man säga a, snälla kan du bara gå ? Jag vill inte ha nåt med dig att göra.
Utan att säga något vänder sig Markus om och går. Jag ljög, det är klart som fan att jag inte skiter i vad han än gör. Jag gillar han, klart jag gillar David men Markus kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta vad som än händer.
Markus perspektiv:
Vad fan hade jag gjort ? Det kommer aldrig bli vi igen, självklart inte när jag gjorde sådär. Hon bryr sig inte om vad jag gör. Hon skiter i mig och bryr sig inte om mig.
Klockan är 12,15 och jag måste iväg på lektion, började ju fan för en kvart sen. Lärarn kommer dampa sönder! Jag går till sal 28 och knackar på dörren. Birttmarie (lärarn) öppnar och ser jätte sur ut, en kvart försenad! Det blir kvarsittning för dig! Och hon säger det inte lågt heller så alla hör. Jag blir alldeles röd i ansiktet.
-Förlåt, säger jag och sätter mig ner på en plats brevid Sophie.
Sophie har sitt hår uppsatt i en slarvig toffs, och som vanligt sin hårförlängning i. Kladdigt med mascara och fjortis rand såklart som hon alltid har. Fast snygg är hon! Jag ska precis gå ner och hämta böcker när Sophie frågar vart jag ska.
-Jag ska bara ner och hämta böcker, klantig som jag är så glömde jag dom, säger jag jätte tyst så inte Brittmarie ska höra.
-Du kan kolla med mig, säger Sophie.
Jag sätter mig ner igen och Sophie flyttar boken närmare mig.
-Här är vi, Sophie pekar.
Del 28 ?
del 26
Dannis perspektiv:
Jag vaknade av att pappa kom och väckte mig, i vanliga fall brukar jag vakna av min väckar klocka.
Jag gick upp och började fixa mig. Tillslut hade jag valt kläder, bytt om och fixat mig och ätit frukost.
-Jag kan köra dig till skolan idag, säger pappa.
-Tack pappa!
Pappa släpper av mig på skolans parkering och jag börjar gå mot skolgården.
Plötsligt ser jag Markus och Patricia stå och strula, hur fan kunde Patricia ? Okej, jag kanske inte gillar Markus längre. Men det var ju han och jag förut, och man strular fan inte med kompisars ex! Jag gick närmare.
-Patricia, säger jag.
Hon vänder sig om mot mig.
-Vad ?
-Får jag snacka med dig ?
-Visst. Jag kommer snart, säger Patricia till Markus.
-Hur fan kan du ?
-Kan vadå ?
-Stå och strula med Markus ?
-Jag gör väl vad fan jag vill ? Du gillar ju inte ens han, du har ju David nu!
-Det var två dagar sen det tog slut mellan mig och Markus, och man strular fan inte med kompisars ex!
-Du är ju bara avensjuk, du gillar Markus ellerhur ?
-Så här behandlar man fan inte vänner!
-Och du är så jävla patetisk Markus! Säger jag och vänder mig mot Markus, sen går jag.
Det kanske var som Patricia sa jag kanske var avensjuk ? Kanske gillade jag fortfarande Markus.. Det kunde inte va så ? David då, jag gillar ju han ? Vad fan är det med mig ? Jag vet inte vad jag vill.
Markus perspektiv:
Jag såg hur besviken Danni blev när hon såg oss, jag gillar verkligen inte Patricia, det gör jag verkligen inte! Jag vet inte vad jag tänkte på, antagligen ville jag bara gör Danni avensjuk, men vad har jag gjort ? Jag har förstört deras vänskap, och Danni är jätte sur på mig nu! Det här kommer aldrig gå att ordna.
Patricia vände sig om mot mig igen.
-Skit i henne! Säger Patricia helt plötsligt.
Sen försöker hon kyssa mig, jag backar undan.
-Vadå skit i henne ? Fattar du inte vad vi gjort ? Vi svek henne!
-Men Markus jag trodde du gillade mig ? Vänta, gjorde du det här för att göra henne avensjuk ?
Jag tittade Patricia i ögonen.
-Förlåt.
-Din jävla idiot! Skriker Patricia.
Jag springer efter Danni.
-Danni vänta! Skriker jag.
Danni vänder sig om.
-Men vad ere ? Ska du säga förlåt och du tror att allt är bra ? Det kan du glömma!
-Nej det är inte alls så! Jag gillar verkligen dig.
-Haha är det här nå skämt eller ? Du stog nyss och strulade med min bästa vän.. ?
-Du gjorde ju slut med mig ? På sms också! Säger jag.
-Det var inte jag det var David.
-Men jag ringde ju fan dig efter du kunde ju iaf ha svarat och förklarat allt.
-Det spelar ändå ingen roll längre, jag är tsm med David nu.
Där stog jag som en idiot, jag hade inte fattat nånting ? Var dom tsm ?
-Det förklarar ju saken.. Säger jag och går till skåpet.
Danni följde inte efter mig, hon stog kvar och vände sig inte ens om, hon sket i mig fullständigt!
Del 27 ?
